jag börjar inse nu, att jag får försöka lägga ner dom få tankarna om hopp jag har kvar.
jag kan fortfarande allt i minsta detalj, känslan, leendet, hur jag varje gång jag hörde ditt namn blev smått generad. även om det bara handlade om en vinkning, ett sms, en kram, en konversation.
bara när du var i närheten..
tänker på om jag ska radera alla sms nu? eller om jag bara kommer ångra mig.. samtidigt tänker jag att det är kanske så jag får börja, för att få ett slut på det här. javet inte vad det är, men jag känner mig fäst.


men javet vad jag borde göra .. & jag ska göra det, snart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0